Señor Martinez Mondragons bekännelser
Denna hemska sång skär i hjärtat!
"Vi lämnade vårt läger innan Solen brutit fram,
vi var elva meniga och en kapten i vårt föreband.
Vi gick mot Nicaragua, gränsen nåddes klockan sju,
och redan klockan åtta kom vi fram till första byn.
Vår uppgift var att rekrytera bönder ifrån byn,
men det tycktes som dom flesta av dom redan hunnit fly.
Vi fann dock en som gömde sej i brunnen på ett torg,
När vi hitta' honom kapade vi tampen, mest på skoj.
Han kunde inte simma, det blev allvarligt en stund;
Hans hustru stod och ylade som om hon var en hund.
Vi drog honom ur vattnet och vi krävde några svar,
bland annat på varthän dom andra hade gett sej av.
Han skakade på hu'vet och slog ut med armarna,
han fälldes av kaptenen med en spark mot tarmarna;
Den stackar'n börja' gråta, och be för sina barn,
och han svor vid alla helgon att han hade inga svar.
Förhören ledde ingenvart, trots allehanda hot,
förhörsledar'n, kaptenen, miste snart sitt tålamod;
Han fräste ut en order, några meniga gick fram,
och snart låg hustrun bunden i torgets heta sand.
Dom våldtog henne omsorgsfullt, jag minns att dom var tre.
Hennes man blev så pass upprörd att han måste lugnas ner;
Tyvärr tog slaget illa, kanske var han lite spröd,
för när det hela väl var över så var bonden faktiskt död.
När kvinnan släpptes skrek hon att hon också måste dö.
Hon klöste sej i skrevet så att klänningen blev röd;
Jag kunde inte se det, jag måste titta bort,
men kaptenen tog sitt ansvar och han gorde pinan kort.
Jag har svårt i efterhand att själv begripa det som skett;
Man kan hänvisa till varje krigs förråande effekt.
Det kan va' en delförklaring att jag ej är sandinist,
men jag tycker inte själv det gör historien mindre trist.
Vi mördade två fattiga, det är en evig skam;
Men jag hoppas att jag tillåts kompensera det jag kan.
Så med juryns goda minne vill jag träffa deras barn,
och jag skall göra allt jag mäktar för att hedra mor och far.
Jag står i alla händelser till ert förfogande;
Jag har innställt mej här frivilligt, jag mördar aldrig mer.
Jag avsvär mej nu Contras, CIA och Pentagon,
och herrarna som köpte mej i det fjärran Washington.
...dom lämnade sittläger innan Solen brutit fram,
dom var tiomeniga och en kapten i sitt föreband.
Dom gick mot Nicaragua, gränsen nåddes klockan sju,
och redan klockan åtta kom dom fram till nästa by..."
"Vi lämnade vårt läger innan Solen brutit fram,
vi var elva meniga och en kapten i vårt föreband.
Vi gick mot Nicaragua, gränsen nåddes klockan sju,
och redan klockan åtta kom vi fram till första byn.
Vår uppgift var att rekrytera bönder ifrån byn,
men det tycktes som dom flesta av dom redan hunnit fly.
Vi fann dock en som gömde sej i brunnen på ett torg,
När vi hitta' honom kapade vi tampen, mest på skoj.
Han kunde inte simma, det blev allvarligt en stund;
Hans hustru stod och ylade som om hon var en hund.
Vi drog honom ur vattnet och vi krävde några svar,
bland annat på varthän dom andra hade gett sej av.
Han skakade på hu'vet och slog ut med armarna,
han fälldes av kaptenen med en spark mot tarmarna;
Den stackar'n börja' gråta, och be för sina barn,
och han svor vid alla helgon att han hade inga svar.
Förhören ledde ingenvart, trots allehanda hot,
förhörsledar'n, kaptenen, miste snart sitt tålamod;
Han fräste ut en order, några meniga gick fram,
och snart låg hustrun bunden i torgets heta sand.
Dom våldtog henne omsorgsfullt, jag minns att dom var tre.
Hennes man blev så pass upprörd att han måste lugnas ner;
Tyvärr tog slaget illa, kanske var han lite spröd,
för när det hela väl var över så var bonden faktiskt död.
När kvinnan släpptes skrek hon att hon också måste dö.
Hon klöste sej i skrevet så att klänningen blev röd;
Jag kunde inte se det, jag måste titta bort,
men kaptenen tog sitt ansvar och han gorde pinan kort.
Jag har svårt i efterhand att själv begripa det som skett;
Man kan hänvisa till varje krigs förråande effekt.
Det kan va' en delförklaring att jag ej är sandinist,
men jag tycker inte själv det gör historien mindre trist.
Vi mördade två fattiga, det är en evig skam;
Men jag hoppas att jag tillåts kompensera det jag kan.
Så med juryns goda minne vill jag träffa deras barn,
och jag skall göra allt jag mäktar för att hedra mor och far.
Jag står i alla händelser till ert förfogande;
Jag har innställt mej här frivilligt, jag mördar aldrig mer.
Jag avsvär mej nu Contras, CIA och Pentagon,
och herrarna som köpte mej i det fjärran Washington.
...dom lämnade sittläger innan Solen brutit fram,
dom var tiomeniga och en kapten i sitt föreband.
Dom gick mot Nicaragua, gränsen nåddes klockan sju,
och redan klockan åtta kom dom fram till nästa by..."
Kommentarer
Trackback
