kallamigbella

Ibland är det kul att se hur historien upprepar sig. Från min blogg 2008-11-05:

"I våras var det "jag vill inte vara osams med dig" och "jag vill inte förlora dig som vän" som gällde. Då var det så jävla viktigt.

Saker ändras."

Sms från 1/4-2011: "Försvinn inte ur mitt liv"

Och nu är det ignore ignore ignore. Vi har nog aldrig gått såhär länge utan att prata med varandra. Men jag tänker ta första steget. Han behandlade mig som skit, jag tänker inte krypa tillbaka en gång till. Jag måste lära mig någon gång.
tycker bara att det är fjantigt att första gången jag faktiskt säger vad jag tycker och sätter ner foten så vågar han inte snacka med mig sen. Vet inte om han känner sig skyldig eller om han bara är feg. Jag bryr mig faktiskt inte mer.

Jag gillar hur mitt liv går i cirklar.. Jag har varit i precis denna situationen innan. För många gånger. Nu släpper jag allt. Gamla Bella är påväg tillbaka, och inget jävla förhållande ska få förstöra det denna gången. Jag kanske mådde piss då i perioder, men det är fan bättre än detta. Nu kör vi!

Ibland får jag så ont av vissa saker. Det slår till som ett slag i magen och vrider om hjärtat. Det är inte ens något stort, men att han inte bryr sig mer. Det är ingenting kvar. 2 dagar tog det. Från att jag sa det dummaste jag har sagt i mitt liv till att bli totallt ignorerad. Fan!

PÅ mig själv. Att jag alltid gör så här. Jag vill inget hellre än att se honom nu, vara där, prata med honom. Men han vill inte, och jag får inte in det i mitt tröga huvud. Han vill inte ses och jag fortsätter slänga mig efter honom. Fan vad det suger att bli nedskjuten gång på gång. Jag nåste sluta!

Asa mina tankar går till dig idag!

Varje gång jag landar på Dublins flygplats nu känner jag mig deppig. Innan hade jag någon som väntade på mig, som saknade mig. Nu kommer jag bara hem själv. Det känns sorgligt.

Aldrig bra att skriva full.. men det gör jag ändå.

This will make no sense.. men skit samma.

Jag känner mig så borta från allt. Har egentligen inget kvar i Sverige, har inget kvar i Dublin heller. Vart ska jag ta vägen nu? Har inte orken att starta om på nytt. Vill inte, kan inte.
Drömmer ibland om hur det var då. Att lägga mig på sidan, att han sa "håll käften och sov" och att jag faktiskt kunde göra det. Nu kan jag aldrig somna. Jag vrider mig i en evighet och tankarna snurrar. Jag vill ha en natt där inget stör. Där han kan hålla om mig igen och jag kan må bra. Jag vill må bra.

Samtidigt vill jag inte tillbaka till hur det var sen. Hur dåligt jag mådde. Hur värdelös och onsynlig jag kände mig. Vill inte dit igen, orkar inte med det en gång till. Ändå sen J har de tankarna snurrat i mitt huvud. Jag är egentligen inte värd detta, jag förtjänar det inte för jag är värdelös. Vill inte hamna där igen.

Nu ska jag sova och glömma. Snälla låt mig sova!

Jag har så svårt att bestämma mig. Alla drar i mig från olika håll och jag vet inte alls vad JAG vill längre.
Ska jag stanna i Dublin eller åka hem? När mamma sa "kom hem snart" så skar det i hjärtat och jag ville inget annat än att stanna där, men samtidigt gör det ont i hela kroppen bara av att tänka på att lämna Dublin. För lämnar jag Dublin är det slut på allt. Det är sista spiken i kistan för livet där, och inget av det kan komma tillbaka igen. Jag har redan förlorat så mycket under min tid där, och Sverige är inte längre mitt hem som jag lämnade, det har också ändrats. Jag blir trött så fort jag ens börjar tänkta på ett beslut, men samtidigt vill jag inte bli kvar där för evigt.

"Jag vill inte tänka framåt, men är livrädd att fastna här"

Sen hur jag vill att mitt liv ska vara och vad planen är för resten av livet ska vi inte ens prata om. Jag kan aldrig komma fram till något vettigt. Och även om jag gör det så är det inte bara upp till mig. Jag måste sluta vara ett offer och dra upp mig ur grottan. Jag vill inte vara den svaga längre. Och jag vill inte att någon ska bli sårad av mina beslut. Tror tyvärr att oavsett hur jag gör så kommer jag förlora fler som står mig nära. Jag orkar inte mer.

Detta är inte för att någon ska läsa. Tror inte ens att någon har kvar adressen hit, jag behöver bara skriva av mig lite.

Mycket har hänt sen sist. Jag har funnit kärleken och förlorat den. Jag har upplevt den än så länge lyckligaste perioden i mitt liv och jag har fått mattan bortryckt under fötterna ännu en gång. Jag har svikit och blivit sviken. Jag har skrattat och gråtit mer än jag trodde var möjligt. Jag har fått kämpa för att kunda andas, för att kunna stå på mina egna ben. Jag har kännt saknad som jag inte trodde var möjlig. Jag har fått underbart stöd av mina vänner och min familj. Jag har gjort misstag, många misstag. Jag har ångrat mycket, saker jag har gjort och sagt, men också saker jag har hållt inne som borde ha sagts varje dag. Jag önskar att det gick att beskriva med ord för de man älskar hur mycket man verkligen älskar dem, men det går inte i alla fall. Ibland tar orden slut fast känslorna bara sträcker sig längre. Jag har velat ställa mig framför alla och bara skrika.. bara skrika rakt ut. Inga ord, bara skrik, men så kan man ju inte bete sig. Jag vill bygga en tidsmaskin som kan ta mig tillbaka till sommaren, där jag mådde som bäst. Jag skulle kanske inte gjort något annorlunda, men jag vill bara uppleva den tiden igen. Tiden då jag hade allt och allt var bra. Jag vill kunna tänka på mig själv utan att känna skuld och skam. Jag vill kunna vara med honom utan att känna samma rädsla som första gången. Rädslan att jag ska såra honom eller att han ska såra mig. Allt är för sent nu och jag vet inte hur jag ska orka detta. Jag behöver ha honom här när jag gråter. Bara att bli omfamnad av honom kan göra mig lugn igen, men jag har förstört allt. Jag önskar bara att han kunde förstå hur mycket jag saknar honom. Hans doft, hans skratt, sättet han mobbar mig på, hur hans läppar känns mot mina, hur starka hans armar känns runt min kropp. Jag skulle göra nästan vad som helst för att allt skulle vara som vanligt igen.

Jag vet att jag inte har skrivit här på år och dar, och jag tänker inte börja igen. Denna bloggen har mest funnits för mig när jag har mått dåligt. Det som står i den är inget jag vill ha kvar i mitt liv, men när jag inte mår som jag borde har jag lättare att skriva av mig än att prata. 

Ibland vet jag inte vad som händer med mig. Ena sekunden mår jag hur bra som helst och allt är toppen. Nästa sekund rinner tårarna helt okontrollerat och jag vet knappt varför. Eller jo, jag vet varför.. men jag vill inte förstå själv.

Jag kan tänka på allt som kunde blivit som aldrig blev av, allt som jag hoppades på som aldrig slog in. Livet som jag trodde jag skulle leva som inte alls blev som planerat. Jag kan tänka att jag gjorde ett bra val som flydde från allt. Allt som gjorde ont och allt som sårade mig. Men nu har jag insett att jag aldrig kan fly från allt oavsett hur långt bort jag åker. Det som gör ont i mig kommer alltid finnas där, men jag kommer alltid minnas hur jag gömmer det för omvärlden. Jag vet hur jag gör för att klistra på ett leende så att ingen kan misstänka något. Jag vet hur jag ska prata om skitsaker som egentligen inte betyder något för att hålla mig ifrån det som faktiskt är viktigt. Det har jag lärt mig genom att öva på det.

Jag vet att jag är urusel på att vara ensam, för då blir jag såhär. Och när jag blir såhär så vill jag inte prata. Jag vet att ingen skulle orka med mig när jag är såhär jobbig. Jag orkar inte med mig själv ens.

Jag vet att jag bara klagar för ingenting. Det som gör mig ledsen är som lite damm för de som har de jobbigt på riktigt. Och jag hatar själv att jag kan bli så depp över mina låtsasproblem, men jag antar att jag är på det viset.

Det jag har försökt mest här i livet är att lära mig att distansera mig. Att aldrig komma för nära. Alltid ta det som ett skämt. Jag vill inte komma för nära. Dels för att jag inte tror att någon vill ha mig så nära, men också för att jag vet hur ont det gör när man slits bort igen. Sånt kan jag inte hantera alls.


Jag är egentligen lycklig här. Lyckligare än jag någonsin var i sverige.. men ändå blir jag knäpp ibland.

"Inside my heart is breaking. My make-up may be flaking, but my smile still stays on."

Vad ska man säga. Jag skriver aldrig här. Och jag orkar inte nu heller egentligen.

Mycket på jobbet, förkyld,  mamma på sjukhus, "favorit" i repris, dåligt väder, höst. Och jag är allmänt förvirrad.

Vad ska man säga egentligen. Jag är inne i en dålig period kanske.

No worries. Jag klarar mig.

Here I am, waiting for a sign, I never seem to know
If you want me in your life, where do I stand
I just don't know
I never feel I know you
'Cause you blow hot and you blow cold, it seems I've grown attached
Though we're not the perfect match
I just can't explain

Should I stay
Should I go
Could I ever really stand to let you go
Can you now find the right words to say
That maybe I'm getting in your way

I feel your warmth, got me wanting more, you've left the door half open
I'm in two minds to explore, but then again
Am I being honest, being truthful to myself, can I see my life without you
Could I be with someone else
It seems I've grown attached, though we're not the perfect match
I just can't explain

Should I stay
Should I go
Could I ever really stand to let you go
Can you now find the right words to say
That maybe I'm getting in your way

Should I stay
Should I go
Could I ever really stand to let you go
Can you now find the right words to say
That maybe I'm getting in your way

It seems I've grown attached
Though we're not the perfect match

Should I stay
Should I go
Could I ever really stand to let you go
Can you now find the right words to say
That maybe I'm getting in your way

Jag vet att det inte är samma situation, men när hon gråter gör det lika ont i mig som den gången. För mig känns det lika illa. Du är värd så mycket mer och det vet du!

Citat från min blogg i mars 2008

"Sen kommer det värsta.. jag ska börja med att be om ursäkt för alla hårda ord som kommer nu.
Jag och Asa fick reda på hur den killen som Asa har träffat ett tag har betett sig.. jag förstår inte hur det lilla avskummet ens kan kalla sig människa! jag är så jävla förbannad! Hur fan kan man stå ut mig sig själv när man beter sig så jävla pissigt! Han har sårat Asa, min ängel så mycket.. så om jag skulle träffa honom nu så kan jag inte lova att jag skulle kunna hålla mig ifrån att försöka slå ihjäl honom.. det jävla aset borde inte ens få slicka hennes skor.. han är inte ens värd att få finnas just nu! Jag är så arg att jag skakar.. INGEN ska få göra henne illa.. allra minst han.. just nu är han värd all olycka som finna.. jag kan inte ens låtsas att vara medmänsklig längre.. Han är värd analklåda med grus och salt i.. han är värd all smärta just nu.. för när hon grät mot min axel så visste jag att han är ett av de största svinen på denna jord.. åhh vad jag vill slå honom nu.. skada honom ordentligt.. det jävla fittaset! Det finns inga ord som kan beskriva en sån skit som han!
Asa är värd det bästa det finns, för hon är det bästa som finns!.. han är värd allt hemskt!"

Nu har jag inte skrivit här på jättelänge och jag har pga detta fått en utskällning av Asa.. so here it goes.

Jag har varit på semester i sverige i tre veckor. Det var tre bra, men förvirrande veckor. Dumma saker gjordes och det blev för mycket alkohol vissa dagar. Det var ändå underbart att träffa alla igen. Jag bodde hos Becka första veckan, sen var jag i skövde och träffade nästan alla jag ville träffa (Erik sluta jobba ffs!!!) och sen var jag en vecka på kusten för att ta det lite lugnt och faktiskt spendera lite tid med föräldrarna.

Bra känsla fanns där kan jag säga (bakom all drama som finns),. K var hur bra som helst. Hoppet kan leva vidare för det manliga släktet. Jag har börjat tappa hoppet för dem annars, det finns liksom inga vettiga kvar där ute.. de som är snälla är alla upptagna eller bögar.. Men nu tändes ett ljus.

Nu ör jag iaf tillbaka i Dublin och det är great som vanligt! Jag kom hit i söndags natt. På måndag hade Totally wired sitt single release party på Cassidys.. det var skitkul förutom att jag var helt mobbad i början för att Claudia var på U2. Jag hann dock träffa på tre lesbiska tjejer som var skitroliga! Sen kom claudia och vi fortsatte dricka. Dumt kan jag säga.. jag tappade räkningen efter 7 eller 8 pints.. När vi var påväg hem vid 2 frågade Gwen (managern) om vi ville följa med på en öl till Purty kitchen.. vi hängde såklart med. Det slutade med ännu fler öl och att vi satt där tills halv fem på morgonen.. helt sjuk! De stänger egentligen kl 3, men bandet känner de som jobbar där så det var lugnt. Vi fick t.o.m. röka inne! Helt galet. Bra kväll var det iaf, men bakfyllan dagen efter var den värsta någonsin! Jag kunde knappt röra mig.

I torsdags kom Asa hit.. Underbart att träffa matte igen.  (haha.. hint till hennes blogginlägg) det var liksom en månad sen.,. helt galet jobbigt! Vi snacka massa skit och hann gå igenom det mesta som hade hänt denna månaden.. Sen gick vi ut på kvällen.. purty igen.. bra ställe! Asa försvann i en gränd och jag fick inte dansa på baren. Vi kom hem vid 5 på morgonen. När Asa ringde och väckte mig halv 9 ville jag döda henne.. men jag kunde ju inte lämna henne själv i dublin så jag släppte in henne :P

Nu sitter jag i mitt nya rum i Phibsboro.. Underbart att ha ett eget rum med en egen säng. Jag har ju sovit på Claudias buddah bag senaste veckan. Jag trivs redan här!

På tisdag börjar jag jobba :S lite läskigt!

Snart kommer Claudia hit och äter mat.. sen är det utgång ikväll..

Puss

Jag vet inte hur klart det har framgått här i bloggen, men min framtid har varit lite osäker den senaste tiden. Jag vill stanna på irland, men min värdfamilj ska flytta, och jag har haft knappt om tid att hitta ny familj/nytt jobb. Min högsta önskan var att få ett vanligt jobb, och idag.. efter nervositet inför intervjun och lång väntan fick jag äntligen lyckobeskedet. Jag har fått anställning på IBM i dublin.. och jag har kontrakt där för 11 månader, som sen kan förlängas årsvis.. Asa och jag hoppade och skrek av glädje när jag la på luren. Känslan är obetalbar!!!

Planen nu är att hitta lägenhet som antingen ligger nära jobbet eller i city center.. Men det löser sig nog snart.. Fasen vad underbart detta är!

Nu är jag hos Asa.. det är toppen som vanligt. Jag kommer att sakna henne massor när jag åker till sverige nu, men nu har vi lärt oss att vara ifrån varandra på ett annat sätt.. så detta klarar vi!

Imorgon ska vi en sväng till Cork.. ska bli kul att se denna stad också. På söndag bär det av tillbaka till Dublin och jag ska tvätta och packa massor.. sen blir det sista utgången med Claudia på ett tag. Jag har mitt quest.

Snart ses vi där hemma i sverige..

Jaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa!

Igar var verkligen en perfekt kvall. Asa kom hit vid halv tva, och efter det var hela dagen bara toppen! Om man bortser fran att Asas nasa blodde laskigt mycket i over en timme.

Vi firade midsommar ordentligt med potatis, lax, agg, "graddfil" och sallad. Sen at vi lite jordgubbar ocksa (maste ata upp resten snart!) och sen gjorde vi iordning oss och akte in till Cassidy's. Dar spelade totally wired som vanligt och kvallen var skitbra! Jag fick en hel lat sjungen till mig (for att Asa havdade att jag fyllde ar) och de spelade Sex on fire!!! Senare gick jag, Asa och Claduia vidare till porterhouse dar utbudet var bra.. iaf for Asa och Claduia :P

Lite bilder:


Jag innan utgangen



Asabasa Lingontrasa!



Mums :)



Totally Wired!



jag alskar dig!



"You're just too good to be true"


Claduia och acklig Bulmers :P

Nu ska Asa klippa mig..

Tata for now