Ny tid.
Detta är inte för att någon ska läsa. Tror inte ens att någon har kvar adressen hit, jag behöver bara skriva av mig lite.
Mycket har hänt sen sist. Jag har funnit kärleken och förlorat den. Jag har upplevt den än så länge lyckligaste perioden i mitt liv och jag har fått mattan bortryckt under fötterna ännu en gång. Jag har svikit och blivit sviken. Jag har skrattat och gråtit mer än jag trodde var möjligt. Jag har fått kämpa för att kunda andas, för att kunna stå på mina egna ben. Jag har kännt saknad som jag inte trodde var möjlig. Jag har fått underbart stöd av mina vänner och min familj. Jag har gjort misstag, många misstag. Jag har ångrat mycket, saker jag har gjort och sagt, men också saker jag har hållt inne som borde ha sagts varje dag. Jag önskar att det gick att beskriva med ord för de man älskar hur mycket man verkligen älskar dem, men det går inte i alla fall. Ibland tar orden slut fast känslorna bara sträcker sig längre. Jag har velat ställa mig framför alla och bara skrika.. bara skrika rakt ut. Inga ord, bara skrik, men så kan man ju inte bete sig. Jag vill bygga en tidsmaskin som kan ta mig tillbaka till sommaren, där jag mådde som bäst. Jag skulle kanske inte gjort något annorlunda, men jag vill bara uppleva den tiden igen. Tiden då jag hade allt och allt var bra. Jag vill kunna tänka på mig själv utan att känna skuld och skam. Jag vill kunna vara med honom utan att känna samma rädsla som första gången. Rädslan att jag ska såra honom eller att han ska såra mig. Allt är för sent nu och jag vet inte hur jag ska orka detta. Jag behöver ha honom här när jag gråter. Bara att bli omfamnad av honom kan göra mig lugn igen, men jag har förstört allt. Jag önskar bara att han kunde förstå hur mycket jag saknar honom. Hans doft, hans skratt, sättet han mobbar mig på, hur hans läppar känns mot mina, hur starka hans armar känns runt min kropp. Jag skulle göra nästan vad som helst för att allt skulle vara som vanligt igen.
Mycket har hänt sen sist. Jag har funnit kärleken och förlorat den. Jag har upplevt den än så länge lyckligaste perioden i mitt liv och jag har fått mattan bortryckt under fötterna ännu en gång. Jag har svikit och blivit sviken. Jag har skrattat och gråtit mer än jag trodde var möjligt. Jag har fått kämpa för att kunda andas, för att kunna stå på mina egna ben. Jag har kännt saknad som jag inte trodde var möjlig. Jag har fått underbart stöd av mina vänner och min familj. Jag har gjort misstag, många misstag. Jag har ångrat mycket, saker jag har gjort och sagt, men också saker jag har hållt inne som borde ha sagts varje dag. Jag önskar att det gick att beskriva med ord för de man älskar hur mycket man verkligen älskar dem, men det går inte i alla fall. Ibland tar orden slut fast känslorna bara sträcker sig längre. Jag har velat ställa mig framför alla och bara skrika.. bara skrika rakt ut. Inga ord, bara skrik, men så kan man ju inte bete sig. Jag vill bygga en tidsmaskin som kan ta mig tillbaka till sommaren, där jag mådde som bäst. Jag skulle kanske inte gjort något annorlunda, men jag vill bara uppleva den tiden igen. Tiden då jag hade allt och allt var bra. Jag vill kunna tänka på mig själv utan att känna skuld och skam. Jag vill kunna vara med honom utan att känna samma rädsla som första gången. Rädslan att jag ska såra honom eller att han ska såra mig. Allt är för sent nu och jag vet inte hur jag ska orka detta. Jag behöver ha honom här när jag gråter. Bara att bli omfamnad av honom kan göra mig lugn igen, men jag har förstört allt. Jag önskar bara att han kunde förstå hur mycket jag saknar honom. Hans doft, hans skratt, sättet han mobbar mig på, hur hans läppar känns mot mina, hur starka hans armar känns runt min kropp. Jag skulle göra nästan vad som helst för att allt skulle vara som vanligt igen.
