kallamigbella

PÅ mig själv. Att jag alltid gör så här. Jag vill inget hellre än att se honom nu, vara där, prata med honom. Men han vill inte, och jag får inte in det i mitt tröga huvud. Han vill inte ses och jag fortsätter slänga mig efter honom. Fan vad det suger att bli nedskjuten gång på gång. Jag nåste sluta!

Asa mina tankar går till dig idag!

Varje gång jag landar på Dublins flygplats nu känner jag mig deppig. Innan hade jag någon som väntade på mig, som saknade mig. Nu kommer jag bara hem själv. Det känns sorgligt.

Aldrig bra att skriva full.. men det gör jag ändå.

This will make no sense.. men skit samma.

Jag känner mig så borta från allt. Har egentligen inget kvar i Sverige, har inget kvar i Dublin heller. Vart ska jag ta vägen nu? Har inte orken att starta om på nytt. Vill inte, kan inte.
Drömmer ibland om hur det var då. Att lägga mig på sidan, att han sa "håll käften och sov" och att jag faktiskt kunde göra det. Nu kan jag aldrig somna. Jag vrider mig i en evighet och tankarna snurrar. Jag vill ha en natt där inget stör. Där han kan hålla om mig igen och jag kan må bra. Jag vill må bra.

Samtidigt vill jag inte tillbaka till hur det var sen. Hur dåligt jag mådde. Hur värdelös och onsynlig jag kände mig. Vill inte dit igen, orkar inte med det en gång till. Ändå sen J har de tankarna snurrat i mitt huvud. Jag är egentligen inte värd detta, jag förtjänar det inte för jag är värdelös. Vill inte hamna där igen.

Nu ska jag sova och glömma. Snälla låt mig sova!

Jag har så svårt att bestämma mig. Alla drar i mig från olika håll och jag vet inte alls vad JAG vill längre.
Ska jag stanna i Dublin eller åka hem? När mamma sa "kom hem snart" så skar det i hjärtat och jag ville inget annat än att stanna där, men samtidigt gör det ont i hela kroppen bara av att tänka på att lämna Dublin. För lämnar jag Dublin är det slut på allt. Det är sista spiken i kistan för livet där, och inget av det kan komma tillbaka igen. Jag har redan förlorat så mycket under min tid där, och Sverige är inte längre mitt hem som jag lämnade, det har också ändrats. Jag blir trött så fort jag ens börjar tänkta på ett beslut, men samtidigt vill jag inte bli kvar där för evigt.

"Jag vill inte tänka framåt, men är livrädd att fastna här"

Sen hur jag vill att mitt liv ska vara och vad planen är för resten av livet ska vi inte ens prata om. Jag kan aldrig komma fram till något vettigt. Och även om jag gör det så är det inte bara upp till mig. Jag måste sluta vara ett offer och dra upp mig ur grottan. Jag vill inte vara den svaga längre. Och jag vill inte att någon ska bli sårad av mina beslut. Tror tyvärr att oavsett hur jag gör så kommer jag förlora fler som står mig nära. Jag orkar inte mer.