kallamigbella

Det känns faktiskt lite sorgligt när jag sitter och ser tillbaka i min blogg. I början, första halvåret eller nått så skrev jag jättemycket, och varje dag! Nu orkar jag knåpa ihop ett halvdant inlägg i veckan. Var tog min inspiration vägen? Då hade jag alltid mina och asas samtal att skriva om, eftersom vi pratade oavbrutet hela tiden, men det är lite försvunnet nu när vi inte kan ses lika ofta. Det är sorgligt hur snabbt den tiden försvann. Vi är fortfarande lika nära inombords, men avståndet mellan oss känns fruktansvärt långt. Jag hatar våra jobb!

Sen när man tänker på gymnasietiden. Man hade alltid någon där, alla visste vem man var (eller iaf rykten om en) och man kände sig alltid hemma på något sätt. Nu sitter jag på jobbet, är väldigt anonym (om man inte råkar få bucklan) få vet vem jag är, och ingen känner mig speciellt bra. Ska det fortsätta såhär så kommer man till slut bara ha massa "nära" vänner på avstånd.

Samtidigt känns det som att mitt liv rinner ur händerna på mig. Min metaforiska bubbla är tillbaka. Jag lever i den och inser inte riktigt vad som händer, det enda jag vet är bara att mitt liv rullar på jävligt snabbt, och det känns som att jag missar allt. Jag hinner knappt blinka innan jag har lämnat sverige bakom mig. Innan jag har andats ut är alla vänner som bortflugna. Kommer det finnas någon kvar när jag kommer tillbaka? När kommer jag att vakna upp och inse hur mycket jag har missat? Hela hösten var ett vakuum som jag knappt minns, och tur är väl det för det var en hemsk höst om jag funderar över den.  J var största problemet hela tiden, och han fanns alltid där i bakhuvudet och gnagde. Jag hoppas att han försvinner därifrån när jag flyttar. Är det honom jag flyr ifrån egentligen? Ibland tror jag faktiskt det. Jag tror att bara jag kommer bort från honom så kommer allt att lösa sig. Jag kommer att bli lycklig igen. Det är väl knappast troligt att det blir så..Jag vet inte vad jag ska tro längre. Jag är mest förvirrad som vanligt.

Fan vad jag är blödig. Jag gråter fan av allt. I torsdags kom jag hem från jobbet och mådde piss. allt hade snurrat hela dagen, huvudet sprängde och jag kände mig svag. När mamma frågade hur jag mådde bröt jag bara ihop och grät. Jag blir sån ibland, och det skrämmer många.. men jag gör det sällan framför folk. Oftast gråter jag när jag är ensam, som nu.. jag får fram det själv genom att släppa lös mina tankar.. fan vad jag är dum egentligen.

Nu ska jag sluta med alla mina konstigtheter och gå och sova istället.

Idag har jag pissat på en sticka, bara sett ett streck och blivit lycklig.

När jag söker lyckan missar jag livet.