Framme
Nu ar jag alltsa har. pa Irland. Allting kanns allmant konstigt och jag har hemlangtan som fan idag, men jag hoppas och tror att allt kommer att bli bra.
Att lamna allt igar var helt galet jobbigt. Asa skrev att man kan blir forvanad hur manga tarar som kan rymmas i en manniska, och det ar faktiskt sant. Jag grat som en galning nar jag skulla lamna henne. Min alskade ar liksom massa mil bort, och jag kan inte prata med henne nu.. detta suger verkligen!
Sen skulle jag saga hejda till mina foraldrar med. Det var ocksa helt sjukt jobbigt. Nar jag gick igenom sparrarna sa trodde jag att jag skulle do. Men det gjorde jag inte.
Familjen ar jattetrevlig, och allt kandes bra igr nar jag kom, men idag har hemlangtan smygit sig pa.
Nu ska jag sova.. skriver mer nagon annan dag.
Vill ni lasa en mer positiv och inte lika kanslosam berattelse om min resa sa heter jag kallamigbella pa resdagboken.
