Teaterresa och tankar...
Nu ikväll har jag varit iväg på teater.. spännande kan jag lova. Jag, Åsa, Ida och John åkte iväg (sen var Elin, elin, Petra, Helena och Moa där också).. och såg på katedralskolans uppsättning "I skuggan av Broadway".. den var riktigt bra!.. Amanda var grym i sin roll och Klas sjöng som en gud.. shit jag var riktigt imponerad.. fan vad jag garvade! otroligt bra faktiskt... de som inte har något för sig imorgon kl 19.. åk dit!.. grymt!
Idag har jag varit på rep igen.. synd att så många var borta, och att det lät lite sisådär idag.. Låten är fortfarande väldigt bra, men vi kan spela bättre än vi gjorde idag.. men kul var det iaf :).. Efteråt sprang jag till spanskan och hann fika lite innan vi slutade.
Sen spenderade jag lite tid med Asabasa på stan.. vi åt och snackade skit som vanligt.. Vi kom in på ämnet som vi pratar om ganska ofta.. varför vågar man inte? och varför ska det vara så?.. det är så vårt att våga öppna sitt hjärta ordentligt, och alla blir bara sårade hela tiden... så egentligen är det kanske klokt att inte släppa någon nära alls.. men lever man fullt ut då?..Är det vettigt att gå runt i sin egen lilla bubbla hela tiden?.. känner på mig att jag nog är lite sån.. jag vågar för lite.. jag vågar aldrig säga rakt ut vad jag tycker och känner, och det är jävligt dumt, för oftast mår man nog bättre efteråt, även om det är jobbigt som fan när man säger det. Det är så jävla lätt att bli klyschig när man pratar om känslor.. så det ska man hålla sig ifrån.. allt känns bara så fejk.. Någon mer än jag som känner så?.. Att det känns som att vi lever i en film, där inget egentligen har någon mening eller betydelse.. på riktigt.
Fan vad jag lyckas skriva mycket strunt.. men jag tror att jag måste formulera mina tankar, för annars mår jag sämre, eller mindre bra iaf. Det känns alltid bra att skriva av sig här, och så länge det inte skadar någon så är det väl bara positivt?.. Eller ja, folk får lite för mycket insikt vad jag är för person, men det är väl det jag vill innerst inne antar jag.. äh fan, jag vet inte om jag vill det egentligen, men det skadar mig inte iaf.
Det är tur att det inte är en skoluppgift jag skriver, så att jag måste komma till någon slutsats. Det lär jag nog aldrig göra. Inte på riktigt. Men är något på riktigt ändå?
Ganska härlig att vara ensam hemma i helgen. Jag klagar inte.
"Open up your heart. Let the light shine in"
Idag har jag varit på rep igen.. synd att så många var borta, och att det lät lite sisådär idag.. Låten är fortfarande väldigt bra, men vi kan spela bättre än vi gjorde idag.. men kul var det iaf :).. Efteråt sprang jag till spanskan och hann fika lite innan vi slutade.
Sen spenderade jag lite tid med Asabasa på stan.. vi åt och snackade skit som vanligt.. Vi kom in på ämnet som vi pratar om ganska ofta.. varför vågar man inte? och varför ska det vara så?.. det är så vårt att våga öppna sitt hjärta ordentligt, och alla blir bara sårade hela tiden... så egentligen är det kanske klokt att inte släppa någon nära alls.. men lever man fullt ut då?..Är det vettigt att gå runt i sin egen lilla bubbla hela tiden?.. känner på mig att jag nog är lite sån.. jag vågar för lite.. jag vågar aldrig säga rakt ut vad jag tycker och känner, och det är jävligt dumt, för oftast mår man nog bättre efteråt, även om det är jobbigt som fan när man säger det. Det är så jävla lätt att bli klyschig när man pratar om känslor.. så det ska man hålla sig ifrån.. allt känns bara så fejk.. Någon mer än jag som känner så?.. Att det känns som att vi lever i en film, där inget egentligen har någon mening eller betydelse.. på riktigt.
Fan vad jag lyckas skriva mycket strunt.. men jag tror att jag måste formulera mina tankar, för annars mår jag sämre, eller mindre bra iaf. Det känns alltid bra att skriva av sig här, och så länge det inte skadar någon så är det väl bara positivt?.. Eller ja, folk får lite för mycket insikt vad jag är för person, men det är väl det jag vill innerst inne antar jag.. äh fan, jag vet inte om jag vill det egentligen, men det skadar mig inte iaf.
Det är tur att det inte är en skoluppgift jag skriver, så att jag måste komma till någon slutsats. Det lär jag nog aldrig göra. Inte på riktigt. Men är något på riktigt ändå?
Ganska härlig att vara ensam hemma i helgen. Jag klagar inte.
"Open up your heart. Let the light shine in"
Kommentarer
Trackback
