kallamigbella

(Bild efter en promenad i hällregn.. behöver jag tilläga att jag blev dunderförkyld efteråt?)

Här sitter jag och funderar igen.. fan.. varför kan jag aldrig bara släppa loss och lita på att det blir bra (Antagligen för att det väldigt sällan blir det).. I helgen var allt bra.. verkligen toppen.. men ändå börjar jag redan tvivla.. nu är det fasen inte något han har gjort.. det är mig som det är något allvarligt fel på.. Känns som att alla bara försvinner.. lördag och söndag har varit helt sjukt ensamma.. detta ledde galengråt igår.. jag satt och bara hulkade och kunde knappt andas på en halvtimme.. Jag vet inte om jag är allmänt depp, om det har hänt något, eller om mina cerazette (minipiller) gör mig nedstämd (vilket de tydligen kan göra).. Jag får nästan hoppas på det sista, annars håller jag på att bli knäpp..

Jag vill bara ha honom här nu.. men vill han ens ha mig? Det känns bara så otroligt att han skulle det så jag kan knappt tro det. Därför väljer jag att inte tro det och bara vara mitt vanliga deppiga jag just nu.. Fan jag måste rycka upp mig!

Bajs, jag vill inte gråta.. jag hatar det. Nu är mina föräldrar hemma, men jag känner mig fortfarande som att jag är ensammast i världen. Något är fel inom mig!

"Heaven's not a place that you go when you die... it's that moment in life when you actually feel alive"