kallamigbella

Det dumma är att jag egentligen inte alls vill släppa honom.. men jag tycker om honom för mycket för att fortsätta som vi gör nu. Då förstör jag mig själv istället.. De är lite som att famla i mörkret. Jag hittar aldrig fram, för han vill nog egentligen inte ha mig.

Problemet är att när allt är bra så finns inget annat.. då mår jag verkligen som bäst.. Om det alltid vore så, så skulle jag sväva på rosa moln.. men tyvärr är det ju inte så..

Men som sagt.. det skulle fungera som det gör nu om jag inte tyckte om honom som jag gör.. Jag försöker intala mig själv att det går ändå, att jag kan ignorera det.. men det går inte.. Fasen.. varför ska det aldrig bli som jag vill för?

"It's not that we're scared, it's just that it's delicate"